Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en nyligen meddelad dom (den 22 januari 2024, mål nr 4068-23) klargjort att det stred mot EU-rätten att vägra ränteavdrag för en koncernintern skuld avseende ett koncerninternt förvärv av aktier.
Bakgrund
Omständigheterna i målet är i korthet följande. A AB är ett helägt dotterbolag till det utländska företaget, Y. I syfte att realisera övervärden och öka Y:s egna kapital planerade koncernen en omstrukturering, vilken bl.a. skulle innefatta A AB:s förvärv av aktierna i koncernbolaget, B AB. Förvärvet skulle delvis finansieras med ett lån på marknadsmässiga villkor från koncernföretaget D, hemmahörande i ett annat EU-land.
A AB ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om det hade rätt till avdrag för ränteutgifterna kopplade till lånet från D enligt 2019 års ränteavdragsbegränsningsregler i 24 kap. 18-19 §§ IL. Huvudfrågan är dock hur 24 kap. 19 § första stycket IL förhåller sig till EU-rätten.
Av 24 kap. 19 § första stycket IL följer att om en skuld till ett företag i intressegemenskapen avser ett förvärv av en delägarrätt från ett annat företag i intressegemenskapen får avdrag bara göras om förvärvet är väsentligen affärsmässigt motiverat.
Skatterättsnämnden bedömde att A AB:s förvärv av aktierna i B AB inte var affärsmässigt motiverat eftersom det var föranlett av organisatoriska skäl (jfr HFD 2022 ref. 49, HFD 2011 ref. 90). Nämnden fann däremot att ett nekat avdrag skulle strida mot etableringsfriheten i EUF-fördraget. Skatteverket överklagade Skatterättsnämndens beslut och gjorde gällande att ett nekat avdrag inte skulle strida mot etableringsfriheten.
HFD:s avgörande
HFD fastställde förhandsbeskedet med i huvudsak följande motivering.
I likhet med Skatterättsnämnden konstaterar HFD att förvärvet av aktierna i B AB inte är affärsmässigt motiverat i den mening som avses i 24 kap. 19 § första stycket IL. Avdrag kan därför inte medges enligt svensk intern rätt.
HFD finner däremot att det skulle strida mot etableringsfriheten att vägra ränteavdraget. HFD:s bedömning är att 24 kap. 19 § första stycket IL medför en skillnad i behandling av inhemska och gränsöverskridande situationer. Härvid beaktar HFD bl.a. att avdragsförbudet i bestämmelsen ingår i ett regelsystem vars övergripande syfte är att motverka skatteplanering med ränteavdrag och att regeln inte är avsedd att träffa räntebetalningar som inte medför någon skatteförmån.
En räntebetalning på ett skuldförhållande mellan bolag som har koncernbidragsrätt anses inte medföra en skatteförmån eftersom samma resultat kan uppnås med koncernbidrag. Att vägra avdrag för ränta som betalas till bolag i andra medlemsstater utgör enligt HFD en sådan skillnad i behandlingen av inhemska och gränsöverskridande situationer som i princip är otillåten. Denna skillnad kan inte heller motiveras (jfr HFD 2021 ref. 68).
Mot den bakgrunden ansåg HFD att 24 kap. 19 § första stycket IL strider mot etableringsfriheten i situationer med räntebetalningar till bolag i andra medlemsstater och de inblandade bolagen skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om de hade varit svenska. A AB medgavs därför avdraget med stöd av EU-rätten.
Kommentar
Allt sedan 2019 års riktade ränteavdragsbegränsningsregler i 24 kap. 18-19 §§ IL infördes har det ifrågasatts om dessa har varit förenliga med EU-rätten och ännu mer sedan EU-domstolen konstaterade att ett nekat ränteavdrag enligt undantagsregeln i 2013 års regler (24 kap. 10 d § IL) var oförenligt med etableringsfriheten (C-484/19, Lexel och HFD 2021 not. 10).
HFD har sedan tidigare kommit fram till att även ett nekat ränteavdrag enligt den s.k. nya undantagsregeln i 24 kap. 18 § andra stycket IL är oförenligt med etableringsfriheten vid räntebetalning till ett bolag i en annan medlemsstat och de inblandade bolagen hade omfattats av reglerna om koncernbidrag om de hade varit svenska företag (HFD 2021 ref. 68).
Nu har alltså HFD funnit att etableringsfriheten kan åberopas till stöd för att ränteavdrag i vissa fall ska medges när fråga är om koncerninterna förvärv av delägarrätter. Enligt vår uppfattning finns det ytterligare situationer där de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna sannolikt står i strid med EU-rätten.
Skatteverket har för att försvara 24 kap. 19 § första stycket IL EU-rättsligt gjort gällande att då regeln inte innehåller något krav på att det ska uppkomma en skatteförmån är regeln tillämplig också vid räntebetalningar mellan svenska bolag – detta även om de kan lämna koncernbidrag till varandra. Enligt Skatteverket skulle regeln därmed inte göra någon skillnad i behandling mellan inhemska och gränsöverskridande situationer (Skatteverkets rättsfallskommentar, HFD 2022 ref. 49 – Avdrag för ränteutgifter som uppkommer till följd av att koncerninternt förvärv av aktier). Vi utgår från att Skatteverket inom kort meddelar en ändrad uppfattning i denna kommentar.
Avslutningsvis kan nämnas att regeringen sedan tidigare har tillsatt en utredning för att se över räntereglerna (”En uppföljning av de nya skattereglerna för företagssektorn”). Utredningen har bl.a. fått i uppgift att lämna förslag på hur 2019 års riktade ränteavdragsbegränsningsregler bör utformas för att vara förenliga med EU-rätten. Vi ser fram emot utredningens förslag som presenteras i maj 2024.
Om ni har frågor eller funderingar kring detta är ni varmt välkomna att kontakta oss!
