Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i ett överklagat förhandsbesked (mål nr 494–19, meddelad 11 november 2019) slagit fast att utdelningen på preferensaktier kopplade till en verksamhetsgren ska ses som ersättning för arbetsprestation som ska beskattas i inkomstslaget tjänst. Utfallet är enligt vår uppfattning överraskande och kan få stor betydelse för många typer av incitamentsprogram och vinstdelningsstrukturer för anställda.
Bakgrund
Omständigheterna i målet var att bolaget X Funds AB bedrev fondförvaltning genom ett antal verksamhetsgrenar (fondförvaltningsteam) bestående av två till sju personer. Bolaget hade givit ut såväl stamaktier som preferensaktierna, vilka gavs ut i olika serier där varje series rätt till utdelning berodde på årets resultat för en viss verksamhetsgren. Varje aktie inom respektive serie hade dock samma rätt till utdelning. Vissa personer inom de olika fondförvaltningsteamen hade möjlighet att till marknadspris förvärva preferensaktier av serie avseende det team där personen var verksam. Utöver anställdas aktieägande fanns ett väsentligt utomstående ägande i bolaget, innebärande att de s.k. 3:12-reglerna förutsättningsvis inte skulle anses tillämpliga på de anställdas aktier.
Den intressanta frågan i målet var huruvida den utdelning på preferensaktierna som kunde tillkomma teammedlemmar skulle beskattas som kapital- eller tjänsteinkomst (övriga frågeställningar i målet utelämnas här).
Av tidigare praxis framgår att utdelning på aktier normalt beskattas som kapitalinkomst. Så är dock inte fallet när aktier av samma slag ger olika utdelning beroende på vem som äger dem och det finns en direkt koppling mellan utdelningen och lönsamheten i en verksamhetsgren där aktieägaren är verksam (RÅ 2000 ref. 56). Om utdelningen differentieras mellan olika aktieslag och aktier av samma slag ger lika stor utdelning, samt utdelningen inte beror på en individs arbetsprestation utan på resultatet i en hel region, ska tjänstebeskattning dock inte ske (RÅ 2007 not 129).
HFD:s dom
I HFD:s dom konstateras inledningsvis att preferensaktierna ägs av utomstående ägare och ett fåtal aktiva teammedlemmar, samt att utdelningen på preferensaktierna i X Funds AB är beroende av teammedlemmarnas gemensamma arbete. HFD anser utifrån detta att det finns en direkt koppling mellan lönsamheten i aktieägarens verksamhetsgren och utdelningen på dennes aktier.
Vidare noterar HFD att preferensaktierna i X Funds AB gav samma rätt till utdelning inom respektive serie, vilket är en skillnad från situationen i RÅ 2000 ref. 56. Därefter betonar HFD att antalet preferensaktier som får förvärvas bl.a. grundas på den anställdes senioritet. Eftersom en aktieägares rätt till utdelning är beroende av antalet innehavda aktier menar HFD att en fördelning av aktierna utifrån senioritet innebär en betydande grad av differentiering av utdelningen mellan ägarna. HFD noterar dessutom att inget hindrar att samtliga aktier av en viss serie ägs av endast en teammedlem, i vilket fall denne blir ensamt berättigad till utdelningen på denna serie. Av dessa skäl fann HFD – enligt vår förståelse – att situationen i aktuellt fall är att jämföra med att utdelningen per aktie skiljer sig åt beroende på vem som är ägare.
Sammanfattningsvis fann HFD att det faktum att aktier tilldelas utifrån senioritet medför att situationen är att jämföra med att aktier av samma slag får olika utdelning beroende på vem som är ägare, och att utdelningen därmed var beroende av en individuell prestation. I och med det ansågs att all utdelning till anställda preferensaktieägare skulle ses som ersättning för en arbetsprestation.
Våra kommentarer
Vår uppfattning är att HFD:s dom medför en väsentlig förändring av förutsättningarna för tjänstebeskattning av utdelning i flera avseenden och att domen väcker ett antal frågor.
Vad gäller kravet på direkt koppling mellan individuell prestation och storleken på utdelning innebär HFD:s dom att det faktum att en aktieägare tillsammans med andra bidrar till resultatet (och därmed utdelningen) är tillräckligt för en sådan koppling. Mot bakgrund av att anställda givetvis alltid bidrar till resultatet i ett företag väcker HFD:s dom frågor om hur långt denna koppling kan sträckas ut. Är HFD:s bedömning endast giltig då aktier ägs av ett ”fåtal” anställda, och var går i så fall gränsen för ett sådant fåtal? Vad har verksamhetsgrenens storlek för betydelse? Gäller bedömningen även om ett företag saknar verksamhetsgrenar?
Vidare är det svårt att ta till sig att fördelning av aktier kan jämföras med att utdelningen på aktier av samma slag differentierats utifrån vem som äger aktierna. Preferensaktier av en viss serie ger lika stor utdelning oavsett vem som är ägare; en annan sak är att aktiernas ägande inte är jämnt fördelat. Aktietilldelning inom incitaments- eller vinstdelningsprogram sker väldigt sällan proportionerligt till samtliga anställda eftersom mer seniora medarbetare förväntas kräva ett större incitament för att stanna kvar i anställningen. En sådan ”differentiering i praktiken” som HFD funnit ske genom tilldelning utifrån senioritet aktualiseras dessutom inte endast i situationer när ett bolags aktier delats upp i olika aktieslag utan även när det endast finns ett aktieslag.
HFD:s dom kan sammanfattningsvis sägas få stor betydelse för det skattemässiga utfallet av incitaments- eller vinstdelningsstrukturer där olika aktieslag för anställda används och där aktier fördelats utifrån senioritet. Vi rekommenderar därför att samtliga strukturer där det finns olika aktieslag och där anställda förvärvat aktier ses över.
