Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) ändrade nyligen ett förhandsbesked och klargjorde därmed att s.k. commitment fee ska anses utgöra en sådan utgift för kredit som ska inkluderas i räntenettot vid tillämpningen av de generella ränteavdragsbegränsningsreglerna. HFD fastställde dock Skatterättsnämndens bedömning att vissa rådgivningskostnader avseende finansieringsfrågor inte utgör sådana utgifter. Skatterättsnämnden motiverade avgörandet i denna del med att det inte fanns ett sådant direkt samband mellan rådgivningskostnaderna och krediten att de skulle anses utgöra ränteutgifter eller andra utgifter för kredit.
Bolaget som hade ställt frågorna till Skatterättsnämnden övervägde två alternativa finansieringslösningar inför ett eventuellt förvärv. Ett av alternativen var att ingå ett avtal med en bank om en flexibel kreditfacilitet. Avtalet innebar att banken skulle hålla ett visst belopp tillgängligt för utlåning, vilket kunde betalas ut på begäran av bolaget. Bolaget hade möjlighet att nyttja krediten helt, delvis eller inte alls.
Enligt avtalet skulle bolaget betala ränta på den del av kreditutrymmet som nyttjades för att låna pengar. På den del av kreditutrymmet som inte nyttjades skulle bolaget i stället betala en avgift (commitment fee) beräknad på den outnyttjade delen. Om hela kreditutrymmet nyttjades skulle således ingen commitment fee utgå.
I samband med förvärvet kunde bolaget även komma att anlita extern juridisk rådgivning avseende granskning av låneavtal, hjälp med förhandling av lånevillkor samt andra frågor kopplade till finansieringen av förvärvet.
Frågorna som HFD hade att ta ställning till var om avgiften i form av en commitment fee respektive kostnaderna för rådgivning skulle anses utgöra ”andra utgifter för kredit” enligt 24 kap 2 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229).
Domstolen uttalade att kreditfaciliteten skulle ses som en helhet för vilken ersättning utgick i två delar, dels genom ränta på utnyttjad kredit, dels genom avgift på ej utnyttjad kredit. HFD konstaterade att avtalet gav bolaget möjlighet att anpassa sin skuldsättning efter sitt aktuella finansieringsbehov och att avgiften utgjorde ersättning för att banken höll det avtalade beloppet tillgängligt för utlåning. Domstolen ansåg därför att avgiften, vid sidan av räntan, var en del av ersättningen för finansieringslösningen och därmed en utgift för kredit. Därtill bekräftade HFD att avgiften skulle anses utgöra en utgift för kredit även i en situation där ingen del av kreditutrymmet utnyttjas.
HFD ändrade därmed Skatterättsnämndens bedömning i frågan om commitment fee. Domstolen fastställde samtidigt nämndens bedömning att rådgivningskostnaderna inte utgjorde andra utgifter för kredit.
Skeppsbrons kommentarer
Genom avgörandet slår HFD fast att den aktuella avgiften för ej utnyttjad kredit omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton, oavsett om kreditutrymmet utnyttjas eller inte. HFD:s klargörande innebär att bolag som har utgifter för commitment fee eller liknande avgifter bör se över sin hantering och inkludera dessa kostnader vid beräkning av bolagets/koncernens räntenetto.
HFD fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked avseende rådgivningskostnaderna. Vår uppfattning är därför att HFD anser att de aktuella kostnaderna för rådgivning vid extern finansiering inte anses ha ett sådant direkt samband med krediten för att anses utgöra ränteutgifter eller andra utgifter för kredit. Avgörandet öppnar därmed för att bolag kan medges avdrag för sådana rådgivningskostnader utan att behöva inkludera dem i räntenettot. En bedömning behöver dock fortsatt göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall.
Om ni har några frågor eller funderingar om vad detta innebär för ert företag är ni varmt välkomna att kontakta oss.
