HFD har i en dom bedömt att den som ursprungligen beviljat en kredit och därefter överlåter fordran omfattas av momsplikt när denne säljer förvaltningstjänster till den som övertagit fordran.
Förutsättningarna i målet var följande. Ett bolag som ingår låneavtal med kredittagare avsåg att överlåta fordringarna till två dotterbolag och efter överlåtelsen sälja förvaltningstjänster avseende krediterna till dotterbolagen. Bolaget vände sig till Skatterättsnämnden för att få klarhet i om tillhandahållandet till respektive dotterbolag skulle ses som ett enda tillhandahållande och om undantaget från moms för bank- och finansieringstjänster i så fall var tillämpligt.
Skatterättsnämnden fann att det i och för sig var fråga om ett enda tillhandahållande men som inte träffades av undantaget. Både Skatteverket och bolaget överklagade till HFD. Skatteverket ansåg att förhandsbeskedet skulle fastställas, medan bolaget ansåg att tillhandahållandet omfattas av undantaget från moms.
HFD har fastställt Skatterättsnämndens förhandsbesked. När det gäller frågan om tillhandahållandet är undantaget från moms har HFD bedömt att det inte är undantaget på den grunden att bolaget kan ses som en underleverantör till dotterbolagens kreditgivning.
Enligt momsdirektivet ska ”förvaltning av krediter av den som beviljat krediten” undantas från moms. Nästa fråga om undantag som prövades var därför om ”den som beviljat krediten” är den som ursprungligen beviljat krediten (bolaget) eller den som övertagit krediten (dotterbolagen). Enligt HFD omfattar det aktuella undantaget endast den som uppfyller ”det dubbla kravet” på att vara både innehavare och förvaltare av krediten. Bolagets tillhandahållande har därför av HFD ansetts falla utanför undantagets tillämpningsområde.
Vår kommentar:
HFD har, liksom både Skatterättsnämnden och bolaget, ansett att bolagets tillhandahållande till dotterbolagen ska ses som en samlad förvaltningstjänst som det vore konstlat att dela upp. När det kommer till frågan om bolaget kan ses som en underleverantör till dotterbolagens tillhandahållande i form av kreditgivning uppfattar vi det som att HFD (punkt 20) har frångått denna slutsats och bedömer tjänsterna separat i stället för att bedöma den samlade förvaltningstjänsten.
Det kan säkert stämma, som HFD uttalar, att vissa av de tjänster som ingår i bolagets tillhandahållande är avgränsade och också skulle kunna tillhandahållas av andra (t.ex. genom utfärdandet av aviseringar och betalningspåminnelser) men prövningen borde, enligt våra förväntningar, enbart ha avsett den samlade förvaltningstjänsten. Denna tjänst är ju en samlad och därtill avgränsad förvaltningstjänst som är skräddarsydd för dotterbolagens kreditgivningsverksamhet (jfr. C-2/95, SDC, punkt 66).
Mot bakgrund av det ovan sagda hade det varit intressant att få veta varför HFD gled över från att ha konstaterat det var fråga om en samlad förvaltningstjänst till att pröva om enskilda tjänster var avgränsade. Varför ansåg HFD att det var enskilda tjänster och inte den samlade förvaltningstjänsten som avgjorde om specifika och väsentliga funktioner som kännetecknar kreditgivning tillhandahölls. Vi ställer oss även frågande till om den samlade förvaltningstjänsten tillhandahålls på marknaden och om det ens är möjligt att upphandla hela det paketet utan att kraftigt fördyra kreditgivningen.
Undantaget för finansiella tjänster har två huvudsakliga syften: att lindra de svårigheter som är förenade med fastställandet av beskattningsunderlaget och den avdragsgilla momsen och att undvika en ökning av kostnaderna för konsumtionskrediter. HFD förefaller ha lagt avgörande vikt vid att det enligt domstolen inte är svårt att fastställa beskattningsunderlaget när förvaltningstjänsten tillhandahålls av någon annan än kreditgivaren själv.
EU:s momskommitté har utfärdat riktlinjer enligt vilka undantaget för förvaltning av den som beviljat krediten kan vara tillämpligt även när ett lån förvaltas av en av flera långivare vid s.k. syndikerade lån mot en ersättning som tas ut av låntagaren. Riktlinjerna är inte bindande, men det faktum att kommittén nästan enhälligt funnit att undantaget kan vara tillämpligt även i en sådan situation tyder enligt vår mening på att undantaget också omfattar tillhandahållanden där det inte är svårt att fastställa beskattningsunderlaget.
Som framgår leder HFD:s slutsats till en fördyring av krediter, vilket strider mot det andra huvudsakliga syftet till undantagsbestämmelserna för finansiella tjänster. Det är för oss oklart varför detta syfte inte gavs större vikt.
HFD:s uttalande att undantaget endast kan vara tillämpligt avseende den som uppfyller det ”dubbla kravet” på att vara både innehavare och förvaltare av krediten är nytt och innebär att ytterligare ett krav ställs upp för att förvaltning av krediter ska kunna omfattas av det aktuella undantaget. Vi uppfattar att HFD:s tolkning, i förhållande till undantagets ordalydelse, utgör en inskränkning av dess tillämpningsområde.
Om undantaget är avsett att endast omfatta förvaltning som utförs av den som för tillfället är innehavare av krediten är det svårt att förstå varför man i direktivet valt formuleringen ”den som beviljat krediten” (eller ”beviljar” i vissa språkversioner) i stället för exempelvis ”innehavaren av krediten”. Med hänsyn till de bedömningar som HFD gjort hade det kanske varit bra om HFD hade inhämtat ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
