De svenska ränteavdragsreglerna på koncerninterna lån, som ursprungligen trädde i kraft 2009, har under lång tid kritiserats för att vara oförenliga med unionsrätten. Europeiska kommissionen har tidigare riktat flertalet formella underrättelser till Sverige avseende ränteavdragsreglerna som var i kraft 2013–2018 (fortsättningsvis ”2013 års regler”) och inlett ett formellt överträdelseförfarande med anledning av dessa regler. EU-domstolen har i sitt avgörande i Lexel-målet (C-484/19) konstaterat att 2013 års regler utgjorde en otillåten restriktion av etableringsfriheten som inte kunde rättfärdigas.
Europeiska kommissionen lämnade i juni i år en formell underrättelse till den svenska regeringen avseende de nuvarande svenska ränteavdragsreglerna på koncerninterna lån, som trädde i kraft 2019 (härefter ”2019 års regler”). I sin underrättelse konstaterade kommissionen att Sverige inte förefaller ha avhjälpt den överträdelse av etableringsfriheten som 2013 års regler innebar och att kommissionen därför utvidgar överträdelseförfarandet till att även avse 2019 års regler.
Regeringen anmodades att inkomma med sina synpunkter på underrättelsen inom två månader från mottagandet och har nu översänt sitt svar till kommissionen.
I korthet anser regeringen att 2019 års regler innehåller betydande skillnader i förhållande till 2013 års regler och att de nya reglerna, till skillnad från 2013 års regler, kan rättfärdigas av intresset att motverka skatteundandragande och skatteflykt. Vidare anför regeringen att utgången i Lexel-målet inte innebär att 2019 års regler står i strid med unionsrätten.
Kommentar
Även om det otvivelaktigt finns skillnader mellan utformningen av 2019 års regler jämfört med 2013 års regler ser vi inte att dessa skillnader medför att 2019 års regler kan rättfärdigas. EU-domstolens avgörande i Lexel-målet visar tydligt på vilka kriterier som är relevanta för att en inskränkande regel ska vara rättfärdigad vid en EU-rättslig prövning. Den svenska regeringen förefaller dock inte ha genomfört en direkt prövning av dessa enligt EU-domstolen relevanta kriterierna i förhållande till 2019 års regler.
Vidare saknas det skäl att begränsa betydelsen av EU-domstolens avgörande i Lexel till 2013 års regler och den i det målet aktuella situationen. EU-domstolens resonemang visar tvärtom enligt oss, på ett generellt plan, att även 2019 års regler är oförenliga med unionsrätten.
Se även våra tidigare kommentarer avseende Lexel, som vi företrädde i såväl EU-domstolen som Högsta förvaltningsdomstolen, och kommissionens formella underrättelse från juni i år.
