EU-kommissionen har översänt en kompletterande formell underrättelse där kommissionen framhåller att 2019 års svenska ränteavdragsbegränsningsregler inte är förenliga med unionsrätten. Kommissionen har tidigare översänt formella underrättelser samt inlett ett överträdelseförfarande mot Sverige med anledning av utformningen av 2013 års svenska ränteavdragsbegränsningsregler. EU-domstolen förkunnade i Lexel-målet (C-484/19) att 2013 års regler utgjorde en otillåten restriktion av etableringsfriheten i strid med unionsrätten.
Kommissionen konstaterar i sin kompletterande underrättelse att 2019 års regler skiljer sig på vissa sätt jämfört med 2013 års regler. Kommissionen pekar dels på att 2019 års regler kan tillämpas om de skattemässiga skälen utgör 90–100 procent av motiven jämfört med 25 procent i 2013 års regler. Vidare anser kommissionen att kravet för avdrag vid koncerninterna förvärv i 2019 års regler är mindre strängt jämfört med 2013 års regler (”väsentligen” mot ”huvudsakligen” affärsmässigt motiverat).
Kommissionen anser emellertid att dessa ändringar inte i någon väsentlig grad förändrar kommissionens tidigare slutsatser, vilka även bekräftats av EU-domstolens dom i Lexel-målet. Kommissionen anser att avdragsbegränsningen fortsatt endast gäller i gränsöverskridande situationer och att skillnaden i behandling inte kan rättfärdigas. Kommissionen pekar också på att ränteavdrag alltjämt nekas även om lånevillkoren är affärsmässiga.
Kommissionen framhåller att inskränkningen endast kan motiveras av behovet att motverka missbruk om det specifika ändamålet med inskränkningen är att iscensätta rent fiktiva upplägg som inte har någon ekonomisk förankring. Kommissionen påpekar att det av EU-domstolens praxis följer att varken skattefördelar eller organisatoriska skäl i sig kan betyda att transaktionen inte är verklig och legitim. 2019 års regler träffar enligt kommissionens uppfattning rent fiktiva upplägg, men är inte begränsade till att omfatta sådana upplägg. Kommissionen anför också, med stöd av Lexel-målet, att endast den del av räntan som överstiger vad som skulle ha gällt mellan två oberoende parter kan nekas avdrag med stöd av rättfärdigandegrunden om motverkande av skatteundandragande och skatteflykt.
Slutligen konstaterar kommissionen att 2019 års regler inte heller medfört någon ändring av fördelningen av bevisbördan. De kriterier som den skattskyldige ska uppfylla för att visa att avdragsrätt föreligger är också tvetydiga. Kommissionen hänvisar därför till sin tidigare underrättelse där det påpekades att regler som är formulerade i så allmänna termer som 2013 års regler inte gjorde det möjligt att bestämma deras tillämpningsområde med tillräcklig precision. Enligt kommissionen är det troligt att tillämpningen av 2019 års regler fortfarande bidrar till viss osäkerhet. Sådana regler uppfyller därför inte rättssäkerhetsprincipen enligt vilken regler ska vara klara och precisa samt att tillämpningen ska vara förutsägbar.
Kommissionen anser därför att införandet av 2019 års regler inte förefaller ha avhjälpt den överträdelse av etableringsfriheten som 2013 års regler innebar. Den svenska regeringen har uppmanats att inkomma med sina synpunkter inom två månader.
Vår kommentar
Efter EU-domstolens avgörande i Lexel-målet har det enligt vår uppfattning funnits goda skäl att ifrågasätta om andra delar av 2013 års regler är förenliga med unionsrätten. Detsamma gäller såväl tidigare som senare avdragsbegränsningsregler (2009 och 2019). Med beaktande av domskälen i Lexel-målet är det vår syn att 2013 och 2019 års avdragsbegränsningsregler inte fullt ut uppfyller de krav som EU-rätten ställer för att den föreliggande inskränkningen av de grundläggande friheterna ska kunna rättfärdigas.
Såsom kommissionen anför saknas det även i 2019 års regler koppling mellan nekat avdrag och förekomsten av ett rent fiktivt upplägg. Vidare konstaterade EU-domstolen i Lexel-målet att 2013 års regler inte kunde vara begränsade till att träffa rent fiktiva upplägg eftersom de även träffade transaktioner på marknadsmässiga villkor (p. 56). Eftersom även 2019 års regler kan träffa transaktioner som sker på marknadsmässiga villkor kan inte heller 2019 års regler anses vara begränsade till att omfatta rent fiktiva upplägg. Detta medför att 2019 års regler inte heller kan motiveras av bekämpandet av skatteundandragande och skatteflykt.
Inte heller i övrigt finns det skäl att göra en annan bedömning avseende förekomsten av en inskränkning och objektivt jämförbara situationer när det gäller 2019 års regler. I avsaknad av skäl som kan rättfärdiga den inskränkning av de grundläggande friheterna som 2019 års regler innebär utgör även de nya reglerna en otillåten restriktion av unionsrätten. Vi instämmer därför i kommissionens uppfattning att de ändringar som införts genom 2019 års regler är otillräckliga för att avhjälpa den otillåtna restriktion av unionsrätten som ränteavdragsbegränsningsreglerna medfört sedan (åtminstone) 2013.
Frågor eller funderingar? Kontakta oss.
